Här kommer det finaste i världen, när min älskade Emilia kom till världen.
Detta är min förlossningsberättelse – dagarna innan.
Det var juni månad och Emilia var beräknad den 6 juni, men det skulle ta 8 dagar till innan hon ville se världen. Jag var så ivrig och ville bara att hon skulle komma ut, jag var så trött på att vara gravid och letade tecken på förlossning säkert 10 ggr om dagen. Men samtidigt ställde jag mig in på att bli igångsatt, jag ställer alltid in mig på det ”värsta” för att istället bli glad om det händer innan. Men lite hopp hade jag!
Den 14 juni hade vi ett möte på Östra sjukhuset. Vi hade anmält oss till en studie där man undersöker skillnaden att sätta igång en förlossning i vecka 41 respektive vecka 42. Om någon är gravid och bor i Göteborg och vill läsa mer så finns en länk HÄR. Studien kommer genomföras i 3 år med start 2017. Jag fick svara på ca 60 frågor via en platta och fick all information om en igångsättning. Slutligen gjordes lottningen. Man blir slumpvis lottad i en av veckorna att bli igångsatt. Åter igen var jag inställd på vecka 42 och få vänta ytterligare dagar, och så sant slumpade datorn fram vecka 42. Så vi fick en inbokad tid för igångsättning nästa vecka (då i vecka 42). Men det kändes lugnt.
Efter mötet på Östra sjukhuset hade jag ett inplanerat barnmorskebesök på MVC, det allra sista! Gud så skönt det var att veta att det är det sista besöket, för sen blir det igångsättning isåfall. Min underbara barnmorska Caroline ropade in mig och vi gjorde det vanliga, tog blodtryck, blodsocker, mätte magen och lyssnade på Emilias hjärtslag. Allt såg strålande ut! Veckan innan hade jag uttryck att jag skulle vilja testa en hinnsvepning. Det är inte alla barnmorskor som vill eller får göra det, men tydligen är det ganska nytt att man ”får” göra det i Göteborg om kvinnan vill det (det skiljer sig stad för stad). En hinnsvepning innebär att man irriterar en hinna vid bebisens huvud. Detta signalerar till kroppen att den blir lurad att starta förlossningen, allt är helt naturligt, inga läkemedel. Men man måste vara helt mogen för att det skall lyckas. Livmodertappen måste vara framåtlutad och kanske lite öppen, det är mycket lättare att det lyckas på en omföderska då de ofta redan är öppna någon cm vid det läget. Hur gick det med mig då? Barnmorskan gjorde en undersökning till hinnsvepning men sa att min livmodertapp var alldeles för omogen och bakåtlutad och det fanns ingen chans att hon kunde nå. Nu infann sig besvikelsen. Det kändes som det aldrig skulle sätta igång. Men jag hade ingen aning hur nära det var.
Den ”misslyckade” hinnsvepningen genomfördes den 14 juni runt kl 14:00. Resten av dagen tog jag det lugnt, jag var så hungrig och sugen på hamburgare (craving under hela grvaiditeten) så vi åt middag på MAX. Jag tog en vanlig hamburgare med pommes och en lyxshake choklad till efterrätt, jag kände mig bara så värd det efter besvikelsen på denna dag. Milkshaken gjorde mig på lite bättre humör (haha allt gottis kan lyfta en gravids dag till skyarna). Sedan blev det en lugn kväll, vi tittade på Netflix, åt kvällsmat och gick och la mig runt 23:00.
De senaste veckorna har jag haft förvärkar till och från på kvällarna. Men det var bara lite mensvärk och var inget jobbigt. Denna kväll var det ingen skillnad och jag kände av samma förvärkar som tidigare. Jag somnade ganska snabbt och jag skulle hinna samla på mig ca 3-4h sömn innan allt satte igång…
6 juni var hon beräknad, men hon ville titta ut 8 dagar senare.
Här satt jag (14 juni ca 18:00) och slurpa på en milkshake och inte visste någonting, tänk att jag skulle hålla min lilla tjej exakt 24 h senare.
Förlossningsberättelse – nu kommer hon
är nästa del och kommer upp om bara någon dag.
Kramar Denise
Senaste kommentarer