Här kommer det finaste i världen, när min älskade Emilia kom till världen.
Detta är min förlossningsberättelse.
Den 15 juni ca klockan 02:00 vaknade jag av ondare värkar än förvärkarna. Det kändes precis som mensvärk fast denna gång gjorde det ondare än det jag känt tidigare. Jag låg kvar i sängen och undrade om det verkligen var dessa värkar som var riktiga värkar. Jag började fundera om på om hinnsvepningen hade lyckats ändå, det var bara 12h sedan som barnmorskan försökte göra en hinnsvepning och kanske hade det påverkat mer än vad hon trodde. Värkarna fortsatte att komma och gjorde ont, men inte jättefarligt. Jag tog fram gravidappen för att börja klocka värkarna för att få en helhet hur värkarna utformade sig. Det visade sig att jag hade ca 3 värkar varje kvart och de varade i ca 30-40 sek. låg kvar i sängen och fortsatte klocka värkarna i ca 1h. Sedan klev jag upp, bad M försöka sova då jag kände att jag klarade mig själv och det var bra om han kunde fortsätta sova.
Klockan 03:00 ringde jag förlossningen i Varberg. Fick prata med en underbar kvinna och jag berättade om mina värkar. Nu fick jag koncentrera mig på att andas igenom värkarna. Kvinnan frågade om jag hade fått någon blödning men det hade jag inte. Hon rekommenderade mig att ta två alvedon samt att duscha varmt. Jag tog tabletterna och satte mig på knä på golvet och lutade överkroppen mot soffkanten och andades igenom varje värk. Tiden här gick väldigt snabbt. Efter ett tag gick jag på toa och hade då fått en blödning, YES tänkte jag, ännu ett tecken att det snart är nära.
Klockade värkarna
Klockan 05:00 ringde jag förlossningen en andra gång. Nu kände jag att det närmar sig och att jag vill åka, särskilt när det är 1h till Varbergs sjukhus. Jag berättade att jag hade fått en blödning samt att värkarna var minst 3 st på 10 minuter och varade ca 1 minut om inte mer. Kvinnan i telefonen ber oss packa ihop och välkomnar oss till Varberg.
I bilen påväg till Varberg
Klockan 06:00 sätter vi oss i bilen. Det var en fin morgon, solen sken och det var ett så fint ljus. Resan mot Varberg var påbörjad och jag andades igenom värkarna (3 st på 10 min). Det gjorde ont men med andningen så hade jag full kontroll och tyckte inte det var så jobbigt just där och då. Plötsligt händer det som det inte får göra eller sådant som bara händer på film; bensinlampan på bilen började lysa… Men det var gott om bränsle så att vi skulle klara oss till Varberg utan problem, men jag insisterade på att ändå stanna och tanka. M tyckte det var onödigt och att vi skulle åka direkt men jag tyckte ändå vi skulle stanna och tanka och så kunde jag köpa lite energi i form av bananer och cola.
Klockan ca 07:15 ringer vi på klockan till förlossningen. Jag kände mig väldigt lugn och jag var väldigt säker på att vi skulle få stanna. Man måste vara öppen minst 3 cm för att få ett förlossningsrum, men min magkänsla sa bara att det är dags. Vi satte oss ned och väntade på en barnmorska. Sedan kom en underbart härlig barnmorska, jag fick berätta om min graviditet och hur tiden med värkarna hade gått, sedan gick vi igenom min journal och eventuella rädslor eller önskningar. Jag berättade att jag var lite orolig att hon låg i ett vidöppet läge, det hade konstaterats på ett ultraljud 3 veckor tidigare. Det innebär att bebisen ligger 180 grader fel och det blir mycket svårare för bebisen att glida ner då det inte bli optimalt för huvudet att få plats då det blir ett större huvudomfång. Detta läget slutar oftast med hjälpmedel så som sugklocka eller i lång förlossning i kejsarsnitt. Sedan gick vi in i ett undersökningsrum där jag fick CTG på magen för att mäta värkarna samt att se bebisens hjärtslag. Denna undersökningen är till för att se regelbundna värkar och tog ca 20 min, jag andades kontrollerat igenom varje värk och barnmorskan berömde om och om igen för en bra andningsteknik. Barnmorskan konstaterade att jag hade starka och regelbundna värkar. Vi blev då ledda till ett andra undersökningsrum där barnmorskan skulle konstatera om jag var öppen eller ej. Hon började undersöka och utbrast chockat: ”Herregud, detta har du gjort bra! Du är öppen 6 cm!” VA?! Jag blev jättechockad och jätteglad! Hade jag klarat av så mycket redan på egen hand?!
Klockan 08:00. Vi blev ledda till ett förlossningsrum. De visade oss vart allt fanns och de frågade om jag ville ha en gåstol, pilatesboll eller något annat. Solklart val! Pilatesbollen ville jag ha, den har jag visualiserat mig att ha under förlossningen. Så jag satte mig på den och hade överkroppen mot sängen. Mikael hämtade frukost från BB och vi åt tillsammans. Jag fortsatte sitta på pilatesbollen och andas igenom varje värk. Barnmorskorna frågade om lustgas, men jag ville inte ta det än. Jag kände att jag klarade det gott själv utan bedövning.
Sittandes på pilatesboll och lutad mot sängen spenderade jag den mesta tiden i början
Klockan ca 09:00 ville barnmorskan kontrollera om jag hade öppnat mig något mer och om det går framåt. Hon konstaterade att jag var öppen 8 cm och tyckte det var mycket bra och att det gick snabbt. De frågade åter igen om lustgasen och rekommendera att testa den då det krävs en viss teknik. Jag satte mig på sängkanten, lyssnade på instruktionerna och testade själv på en väldigt låg nivå. Jag testade tre andetag och kände ruset. Det kändes som ett behagligt alkoholrus fast man blev mer lugn än flummig. Jag bestämde mig för att fortsätta med lustgasen. Sedan blev jag tillsagd att sätta på mig de kända nättrosorna. Barnmorskan sa att bebisen låg på ett visst sätt så när vattnet går kommer det inte sippra utan det kommer forsa ned som på film så en stor blöja var deras rekommendationer, så den åkte på! Jag stod upp och lutade mig på gåstolen och M masserade ländryggen, det var guld värt. Detta var den bästa ställningen att ta värkarna enligt mig. Så fortsatte vi medan klockan gick och varvade med att dricka cola och äpplejuice för att få socker och energi.
Att stå lutad såhär och att M masserade ländrygg var bäst
Klockan 11:00 hade vattnet fortfarande inte gått än och barnmorskan ville kontrollera hur många cm. Nu var jag öppen 10 cm, fullt öppen! Så barnmorskorna bestämde för att ta hinnorna för att vattnet skulle gå. Lätt och gjort så rann det varmt vatten. De satte även på elektroder på Emilias huvud så vi kunde följa hennes hjärtslag. Hon låg fortfarande väldigt högt upp och hade lång väg kvar att sjunka ned innan det var dags för att krysta., så det skulle dröja några timmar till. Man tror att så fort man är öppen 10cm är det dags att krysta, men nej nej, vi hade lång väg kvar (snarare 8h kvar). Barnmorskan trodde att hon skulle vara ute inom 2h men nej, på grund av hennes vidöppna läge kommer det ta mycket längre tid.
Öppen 10 cm och sista magbilden
(detta var mellan en värk såklart haha, så glad är man inte annars)
Klockan ca 12:00 blev värkarna mycket mer intensivare och ondare. Lustgasen hade jag nära till hands. Jag hade en deal med mig själv att ta varannan värk med lustgas och varannan utan, för jag ville vara så ”nykter” så länge som möjligt. Jag klarade det en period men sedan gick jag över till att ta lustgasen varje värk. Nu kom värkarna intensivt varannan minut, nu var det väldigt påfrestande och det tog på krafterna. Jag körde fortfarande lustgasen på minsta procent för att jag inte ville vänja kroppen eller ta onödigt mycket. Men nu sa både barnmorskan och M till mig att dra upp procenten i lustgasen för att den skulle bli starkare och det gjorde vi. Oj vilken skillnad jag kände. Drog jag in ett andetag för mycket blev jag helt borta. Men den var bra, den hjälpte.
Lustgas och saft
Klockan 13:00 gjorde det fortfarande väldigt ont och jag blev tillsagd att byta ställningar hela tiden för att hon skulle glida ner. Vi bytte mellan att stå på knä och ligga på sidan. Barnmorskan frågade och diskuterade eventuell mer smärtlindring, jag var öppen för det. Hon nämnde epidural och spinal, men rekommenderade spinal då jag ändå var såpas stark samt att de trodde att det var väldigt nära krystandet. Spinal är en mer lignt version av epidural som man får via ett nålstick i ryggen. Det är ingen bedövning som man kan fylla på som EDA. Jag bestämde mig för spinal, dels för att barnmorskan rekommenderade det och att jag ville ha så lite smärtlindring som möjligt.
Klockan 14:00 ca en kvart efter jag bestämt mig för spinal kom en narkossjuksköterska in och berättade om spinalen och jag fick sätta mig på sängkanten och hon la sticket vid ryggraden och jag kände ingenting. Efter ca 15 minuter försvann smärtan i värkarna. Nu kände jag bara ett stort tryck nedåt, detta trycket hade jag känt sedan jag kom in på förlossningen. Om bebisen ligger i ett vidöppet läge känner man tidigare ett tryck nedåt samt tidiga krystvärkar jämfört ett normalläge. Jag satt på pilatsebollen och samlade energi. Men nu började jag frysa något enormt, jag skakade. Jag fick värmedynor längst med ryggen och massa filtar, men det hjälpte inte. De bäddade ned mig i sängen och konstaterade att jag var så slut på energi och det är därför jag har sådan frossa. Jag fick då sockerdropp i armen för att kvickna till samt mängder av Cola. Här låg jag ett tag tills frossan gått över.
Skärmen mäter värkar och bebisens hjärtljud.
I början var det bra att kika på värkmätaren då man enkelt såg när en värk skulle komma. Efter ett tag lärde man sig att känna när det var dags och ta lustgasen så den skulle värka optimalt.
Klockan 15:00 var det byte av dagpersonalen, mina underbara barnmorskor. Jag fick världens emotionella stund och började gråta mellan lustgasen när de kramade mig lycka till, jag gillade mina barnmorskor så mycket. De sa att de ville stanna men tröstade med att vi ses när bebisen är ute dagen efter. Jag får två nya underbara barnmorskor. Nu var smärtan väldigt hög, smärtlindringen från spinalen vart borta och jag hade börjat få krystvärkar. MEN jag fick inte krysta. Hon låg fortfarande för högt och hade glidit ned för att kunna krysta. Detta var den värsta känsla under hela förlossningen, att ha enorma krystvärkar men att hålla igen. Fy! Kroppen skrek krysta men fick göra allt för att gå emot kroppens signaler och hålla emot. Det var obeskrivligt jobbigt. Samtidigt i detta jobbiga skede var jag tvungen att röra på mig hela tiden för att öka chanserna att hon skulle glida ned. Barnmorskorna bestämde för att jag skulle få värkstimulerade dropp för att öka värkarna och att få henne att glida ned. Jag märkte ingen större skillnad då det redan var så jobbigt. Men lillans hjärtslag blev väldigt oregelbundet så vi testade olika ställningar och ibland blev det bättre och ibland sämre. Det var så oregelbundet att de bestämde sig för att ta bort det värkstimulerade droppet, hon blev för påverkad. Detta jobbiga skede pågick i ca 3h.
Denna ställningen blev det mycket i slutet då vi skulle hjälpa henne att komma neråt.
Klockan 17:00 skulle jag få testa att krysta, och det gjorde jag och vi försökte i 1h utan närmre resultat eftersom hon fortfarande låg för högt och hade inte glidit ned och allt gick så långsamt. Mellan krystningarna använde jag lustgasen. Här var jag väldigt borta. M beskrev i efterhand att jag somna mellan varje krystning och var frånvarande. Jag minns det väldigt väl att jag var väldigt påverkad och hög, jag hörde och var medveten om allt i rummet men jag blundade och var ändå i min egen värld. Det var väldigt obehagligt, för jag kände inte igen mig själv och som om jag inte var ett med min kropp som jag var tidigare. I efterhand önskar jag att jag hade kunnat vara mer med i huvudet, men jag får tänka att det var de som krävdes för att få ut henne.
Klockan 18:00 kallade de in läkaren. Nu var hennes hjärtljud mer oregelbundna och allt gick väldigt långsamt. Läkaren sa att hon måste ut NU då hon inte mådde så bra. De beslutade om klipp och sugklocka (som jag nämnde i början att vidöppet läge slutar oftast med hjälpmedel) Barnmorskan som satt vid huvudet bredvid mig sa att: ”Sista värken nu, sista chansen, kom igen”. De hann lägga en bedövning och göra ett klipp och en värk kom och på första krystningen hände inget, andra krystningen började hon komma ut och på tredje krystningen gled hon ut snabbt utan sugklocka.
Klockan 18:16 Hon var ute!
Hon kommer upp på min mage, barnmorskorna torkar henne och hon gnyr till. Inte världens skrik som film, utan hon gnydde lite lätt. Jag fattade ingenting, var hon ute nu?! Helt otroligt, hon hon nu låg på min mage istället för i. Jag klappade henne om och om över huvudet och försökte smälta allting. Jag hör att M säger att hon kramar hans finger så hårt och jag kan slappna av för första gången. Jag är där i stunden men ändå i någon dröm, helt overkligt! M klipper navelsträngen och läkaren syr ihop klippet. Sedan lämnar läkaren och barnmorskan förbereder förlossningsbrickan och mat. och vi ligger bara kvar och bara är i nuet.
Min älskade Emilia
Efter en stund kommer barnmorskan in med middag (jättegod lax) och förlossningsbrickan med låtsasbubbel i champagneglas. Detta hade man drömt om! Det var så mysigt att bara mysa med lillan i famnen och bli matad av M bredvid. Min lilla familj!
Klockan ca 20:00 kom barnmorskan för att väga och mäta lillan. Hon vägde 3510g och var 49cm lång. Sedan plockade de fram handdukar och nya kläder och när jag orkade ville de att jag skulle kissa samt duscha. Jag lämnade över lillan till M så fick de mysa lite medan jag duschade och fixade mig. Det var obeskrivligt skönt att få duscha, man kände sig som en ny människa efteråt. Sedan myste vi, drack varm choklad och åt de goda mackorna. Det tog ett tag innan vi kunde komma över till BB men det gjorde inget, man var så upptagen i allt att tiden gick snabbt.
Första myset med pappsen
Goda förlossningsbrickan
En förlossning kan vara det mest overkliga men samtidigt det mest naturliga man kan vara med om. Det häftigaste och det mest smärtsamma. Tänk dig alla känslor du kan känna i världen, typ det upplever man under en förlossning. Jag kan verkligen inte med ord beskriva känslorna som uppkommer, man måste uppleva det! Jag är så tacksam att hon är här och allt gick bra. Så lycklig! Min lilla tjej! Livet har verkligen ännu mer betydelse och mer tacksamhet. Jag har även inte blivit avskräckt för att föda igen, många säger ju att man blir det. Men inte en ända gång tänkte jag att ”aldrig mer” eller att man ångrar sig. Självklart är det bara för stunden man känner så. Men jag var så inställd att inte tänka än enda negativ tanke, endast positiva tankar fick florera i mitt huvud och ta en värk i taget. Så när det kommer ett syskon (dock inte än på många år haha) så är jag mer än redo för det! Det är en härlig och stark känsla att känna! Efter denna förlossningen så känner jag mig starkare både psykiskt och fysiskt. Mentalt så vet jag att jag kan kontrollera mig själv och kunna hitta mitt inre fokus samt följa med kroppens signaler. Känslan att man klarar vad som helst, den är galet härlig! Detta är det häftigaste jag vart med om, jag är så glad att fått gå igenom detta. Barn är livets gåva!
Här var det finaste i världen, när min älskade Emilia kom till världen.
Detta var min förlossningsberättelse.
HÄR hittar ni första delen av: Förlossningsberättelse -dagarna innan. Bland annat om hinnsvepning och swepi-studien.
Tryck gärna på hjärtat nedan om ni uppskattade inlägget.
Kramar Denise
Senaste kommentarer